the review (sorry in swedish)
Proffsig men nästan skamlöst publikfriande Shania Twain

2004-03-14 22:22

Av:Jonas Kilander

Shania Twain
Globen, söndag



När Shania Twains andra album The woman in me gick förbi Patsy Clines-samling som den bäst säljande (kvinnliga) countryplattan genom tiderna, cirka nio miljoner ex, var taket nått. Trodde man. Sen kom Come on over, en skiva som lyckades mala ned allt motstånd man möjligen kunde ha mot country. Eller countryfierad pop, snarare. Come on over har sålt mer (enligt en del listor, andra inte) än Beatles vita album i USA. Siffran för hela världen brukar pendla mellan 34 och 36 miljoner ex. I USA går "original"-Shania bäst, i övriga världen får man sig pop-mixar till livs. Och senaste albumet Up! finns i en grön version (country), en röd (poppigare och med mycket mer keyboards) och en blå (sitarer och tablas för österlandet).

Men även om Shania Twains olika mixar och kommersiella strålglans tornar upp sig som ett stopplyse för äkthet-före-allt kritiker finns det inte någon som kan påstå att musiken inte är medryckande. Singlarna rasslar ur radioapparater världen över med krokar så slipade att man måste slita örat av sig för att komma undan.
Live är det samma sak. Och Shania Twain måste vara en av världens mest lättillgängliga artiser, såväl musikaliskt som personligen.
Ibland känns det som om konserten är en märklig blandning av skivsignering och statsbesök. När hon inte befinner sig i mitten på det snygga scenbygget i mitten på Globen, är det idel utflykter längs scenkanten och high fives och autografskrivningar som gäller - samtidigt som hon sjunger refrängerna. Det är då hennes livliga band får ta över showandet med höga sparkar, fiolstråkar sträckta i luften och handklapp.

När showen går in i sina mer planerade faser är det mer rockkonsert med fyrverkerier, konfettimoln och en sprakande ljusrigg än en stilla countryafton. Om man nu väntade sig det.
Det är faktiskt riktigt kul om vartannat. Ren och skär familjeunderhållning med musik att klappa händer till och en påträngande känsla av nyårsaftonfirande.
Fast allra bäst är det när hon tillsammans med en gitarrist sätter sig på läktaren för The woman in me. Annars är en Shania Twain-spelning så långt ifrån avskalat man kan komma. På gott och ont.

That don't impress me, Ka-ching, Man I feel like a woman och de andra riktigt stora hitsen får i princip alla i den fullsatta Globen på fötter. Något lugnare är det dock under låtar som Forever and for always, inte för att det är sämre. Helt enkelt för att publiken inte känner till den lika väl.
Även om invändningar finns i mängder är det svårt att se Shania Twain som annat än ett knippe god, harmlös underhållning. Och man lämnar heller ingenting åt slumpen. När sista extranumret ringer ut är det så mycket bomber och granater att man känner sig nöjd och belåten över hur det har slösats med publikfrieriet.
Jonas Kihlander

__________________
DOWN WITH BASHVILLE!!!